”De tar hellre en livstidsdom än att svika varandra”

Då: Landslagsman. Nu: Dömd mördare.

Hur kan gamla lagkamrater förvandlas till dödsfiender?
Hur kan en av landets allra största talanger sitta inlåst för mord?
Runt fotbollsplanerna i Biskopsgården ekar skotten som aldrig verkar ta slut och frågorna som Sverige måste lyckas besvara.

Text

Den 2 augusti 2011 spelade det svenska P16-landslaget sin första match i en turnering uppe på norra Island. För flera av spelarna var det första gången i blågul landslagströja, och nervositeten och osäkerheten märktes tydligt på vissa.

Var det okej att ta med sig mobiltelefonen ut till uppvärmningen? Hur funkade inmarschen? Skulle man ställa upp sig för lagbild sedan?

Nationalsångerna spelades, samtidigt som eftermiddagstrafiken passerade förbi Akureyrarvöllur på den stora vägen utanför. Mitt mellan Melker Hallberg och Billy Nordström stod en av de nya killarna, ett halvt huvud kortare än de andra.

Han hette Josef Hällgren Abdulrahman, kom från norra Biskopsgården i norra Göteborg. Under större delen av nationalsångerna stirrade han ner i gräset med nedböjt huvud, och när han väl tittade upp var det som att han inte riktigt visste var han skulle fixera blicken. Den vandrade åt ena hållet, åt andra hållet, vreds runt bakom ryggen.

Första landskampen, första chansen att verkligen visa upp sin talang och potential. Bara ett par veckor hade gått sedan Josef Hällgren Abdulrahman fyllde 16.

Drygt fem år har nu gått, och flera av spelarna från den här landslagstruppen på god väg att ta sig fram genom fotbollsvärlden. Muamer Tankovic har debuterat för a-landslaget, och Kristoffer Olsson har vunnit EM-guld med U21-orna. Melker Hallberg har testat på Serie A. Sebastian Starke Hedlund, Jesper Manns, Billy Nordström och Piotr Johansson har blivit mer eller mindre etablerade allsvenska spelare.

Josef Hällgren Abdulrahman gick en annan väg.

Spelmässigt gick turneringen på Island bra för honom. Han tog initiativ, dribblade, avslutade. Mål i den tredje landskampen och sedan mål igen i den fjärde. Men sedan spelade han aldrig för Sverige igen.

•••

en 18 mars 2015 var det en annan typ av nervositet i luften runt en annan typ av fotbollsplan. I Biskopsgården genomförde kvartersklubben Solväders FC sin vanliga onsdagsträning, men den här kvällen låg det något både ovanligt och obehagligt i luften.
Oroligheterna i området hade bara blivit värre och värre, men fram till och med nu hade fotbollskillarna varit duktiga på att lämna allt sånt utanför planen. Där fanns inte fiender från norra eller södra sidan av Biskopsgården, utan där fanns lagkamrater.

Men den här kvällen? Då kom en av de äldre spelarna – han som var känd som en ledarfigur i den södra falangen – till träningen med en typ av livvakt. Medan han själv och en kompis gick ut ur bilen och tränade så stannade en tredje man kvar vid sidlinjen, som en vaktpost.

Några få timmar senare var han död.

Under slutskedet av Champions League-matchen mellan Barcelona och Manchester City stormade två maskerade män med maskingevär in på Vår Krog&Bar på Vårväderstorget i södra Biskopsgården. Två dog av deras kulor, åtta andra fick allvarliga eller livshotande skador.

Flera av de skjutna hade spelat fotboll i Solväders FC, flera av de som greps för brottet också. Och en av de åtalade hade spelat på betydligt högre nivå än så.

Även om tingsrätten inte kunde klarlägga vilka som skjutit dömdes fem män som ansetts ha medverkat för mord och försök till mord. När namnen blev offentliga i samband med domen reagerade många i den så kallade fotbollsfamiljen särskilt på ett av dem, eftersom vi kände igen det från pojklandslagets laguppställningar och de stora europeiska klubbarnas provspelsrapporter.

En av de morddömda var Josef Hällgren Abdulrahman.

•••

lla har vi någon gång varit små, alla är vi någons dotter eller någons son. Muhammed Hällgren Abdulrahman har hunnit bli vuxen nu, och berättar om en familj och ett liv i Biskopsgården. Mamma från Skellefteå, pappa från den delen av Kurdistan som räknas till Irak.

– Från början var allt bra, men när mamma och pappa gick isär och pappa flyttade tillbaka är det klart att det blev tufft för mamma… Ensam med fyra kaosungar… Mamma var guld – gjorde verkligen allt hon kunde – men det gick upp och ner. Vissa dagar var bra, andra var dåliga.

Hur syskonen såg på Biskopsgården när de var små? Som ett hem, som området där de lekte och hade sina kompisar, som det enda de överhuvudtaget kände till.

– Mamma började tidigt prata om att vi kanske borde flytta härifrån, men det var vi barn som höll emot. ”Nej, nej. Vi vill inte bo någon annanstans än här”.

Att peka på exakt när fotbollen kom i livet är omöjligt. För killarna i Biskopsgården var den alltid något naturligt, något självklart. Man lärde sig att krypa, man lärde sig att gå, man lärde sig att prata och man lärde sig att spela.

– Hela livet var fotboll. Varje dag, från morgon till kväll… Drömmen var alltid att bli stjärna, att kunna försörja sig på fotboll.

Själv blev Muhammed Hällgren Abdulrahman en duktig spelare som tidigt nådde Division IV med Anders Svenssons gamla Guldhedens IK. Men det är ju skillnad på talanger och talanger – medan han var begåvad var hans lillebror fullständigt exceptionell.

– Josef var riktigt, riktigt vass. Det kan ingen ta ifrån honom. Han var snabb, han var stark, han hade sin vänsterfot… Och så hade han ju den här förortsgrejen. Redan som liten hade han vant sig vid att spela mot mig och mot andra större killar, och det gjorde honom härdad. Han backade aldrig för något på planen. Även om han var mindre än de andra gick han alltid in maximalt i varje närkamp, i varje situation.

Varför blev det då som det blev? Muhammed Hällgren Abdulrahman försöker förklara – anstränger sig verkligen för att hitta de rätta orden – men tar ofta långa pauser. Det är inte enkelt att reda ut frågor som på många sätt saknar svar.

– Vad ska jag säga…? Det absolut viktigaste är omgivningen. Och jag ska inte sitta här och säga att Josefs kompisar är dåliga människor – jag har också vuxit upp med dem, det är mina vänner också – men de hade en annan riktning. De älskade också att spela fotboll och att snacka om fotboll, men för dem räckte det att kicka med klubben här i kvarteret och sedan leva det andra livet vid sidan om. De förstod väl inte riktigt att Josef hade behövt satsa på ett helt annat sätt.

Muhammed Hällgren Abdulrahman gäspar till. Det är förmiddag, och nattskiften på Volvo påverkar dygnsrytmen. Hans eget liv har tydliga konturer nuförtiden – där finns jobbet och där finns drömmen om att bilda familj – men det var långtifrån självklart att det skulle bli så.

– Alla gör sina egna val – alla har sitt eget ansvar – men växer du upp i Biskopsgården föds du i motvind, i uppförsbacke. Jag har också varit ung och gjort dumma saker, jag har också varit i de här kretsarna, jag har också blivit beskjuten.

Du har blivit beskjuten?

– Självklart. Och ärligt, i Biskopsgården är det svårare att hitta någon som inte har det än det är att hitta någon som har blivit beskjuten. Det spelar ingen roll vem du är – problemen kommer att hitta dig. Och de kommer att hitta dig tidigt, innan du är stor nog för att ha några bra lösningar.

•••

edialt är det som att oroligheterna i Biskopsgården följer ett givet mönster: Först smäller det i förorten, sedan ringer det i Hector Valerias telefon.

Solväders FC:s 64-årige grundare har blivit en typ av inofficiell talesman för Biskopsgården. Inte för att han nödvändigtvis vill, utan för att det knappt finns någon annan från det offentliga att prata med.

– På 1990-talet var det som om det svenska samhället drog sig tillbaka och lämnade Biskopsgården. Området förändrades så snabbt då, och det saknades både ork och vilja att förstå det nya. Föreningarna försvann, skolorna orkade inte med… De erfarna svenska lärarna lämnade, och istället kom det in outbildade vikarier på timanställningar. På många sätt är det konsekvenserna av det vi ser nu. Killarna som är döda eller inlåsta nu är de som var småbarn då. De är de första som har behövt växa upp med en skola och ett lokalsamhälle som inte alls har fungerat.

Själv kom Hector Valeria till Sverige från Chile på 1970-talet. Han berättar med värme om den finländske arbetskamraten på Saab i Trollhättan som tog med honom från golvet till bastun ut i det svenska föreningslivet och det svenska samhället.

När han tittar på Biskopsgården idag ser han inte några vägvisare, inte några dörröppnare.

– Vi måste satsa på förskolan och skolan, det är den enda chansen. Barnen måste få lära sig språket, regler, det här med att vänta på sin tur – allt som tillhör en demokrati. Idag är 99 procent av alla på Sjumilaskolan invandrare, och varken lärarna eller eleverna där pratar bra svenska. Hur ska de barnen kunna ha en rimlig chans?

Problemen i Biskopsgården började accelerera runt 2008. Hector Valeria jobbade själv på Sjumilaskolan då, och kontaktades av stadsdelschefen.

– ”Vad kan vi göra för att bromsa det här?”. Jag sa ”fotboll”. Det kommer såklart inte att förändra allt, men det kommer i alla fall att göra skillnad. Så vi startade Solväders FC, tog in de här ungdomarna i verksamheten. Och det blev bättre, bilbränderna upphörde nästan direkt. Men lugnt? Nej, det är inte så att vi kan lösa alla samhällets uppgifter på planen.

Känner du att myndigheterna och politikerna ibland gömmer sig bakom fotbollen, att de väntar sig att ni ska lösa problem som det egentligen är deras sak att ta itu med?

– Ja, just så. När klockan blir fem på eftermiddagen och tjänstemännen åker härifrån är det ingen som svänger vänster vid Vårväderstorget. De åker direkt härifrån, hem till Askim eller Torslanda. Vi är de enda som blir kvar på kvällarna, de enda. Och även om vi kan skapa en frizon så kan vi inte vara skola, vårdcentral, bibliotek, fritidsgård och närpolis på en och samma gång.

Valeria trevar ett tag efter summeringen.

– Vi inom fotbollen har gjort vårat. Det är andra aktörer som inte har gjort sitt.

Exakt vad som ligger bakom skjutandet i Biskopsgården har blivit dunkelt med åren. De flesta refererar till ett gammalt svartsjukedrama som spårade ur, om hämnd som sedan födde hämnd, om narkotika och vapen som strömmade in i området och förvärrade allt.

Egentligen spelar det ingen roll längre, inte ens för de som håller i vapnen. Det är bara att förhålla sig till spelplanen, till stridslinjerna. En dag tvingades Hector Valeria inse att hans spelare inte längre var lagkamrater i första hand, utan istället rekryter uppdelade mellan norra och södra Biskopsgården.

– Att stå utanför är omöjligt. Alla har en tillhörighet och en lojalitet, även om de inte är delaktiga i själva kriminaliteten. Men det har ändå alltid varit självklart att de lämnar allt det där utanför fotbollsplanen, att de får sköta det någon annanstans. Det är så vi har kunnat fortsätta.

Men precis som för alla andra i Biskopsgården finns det ett före och ett efter massakern på Vår Krog&Bar även för Hector Valeria. Klockan halv åtta tränade han fortfarande sina killar i Solväder – tre timmar senare var flera av dem skjutna.

– Det händer ju att folk frågar just så: ”Hur känns det att lagkaptenen blev skjuten av en lagkamrat?”. Jag kan inte svara på det, klarar inte av det.

Valeria tystnar en stund.

– I vårt klubbhus har vi en lagbild där de här killarna står bredvid varandra. De har kämpat tillsammans, vunnit och förlorat ihop – och så står de i masker och skjuter på varandra… Jag förstår inte heller hur det kan gå så långt. Hur kan en person ens tänka sig att göra så mot en person han vuxit upp med? Det är ofattbart, obegripligt.

Vi har pratat ganska länge nu, och för Hector Valeria har det blivit dags att cykla upp mot fotbollsplanen. När han går igenom läget i Biskopsgården går det att spåra både sorg och oro i rösten, men det räcker att vi börjar prata om det kommande träningspasset för att tonläget ska skifta. Entusiasmen, tillförsikten, elden kommer tillbaka.

– Varje dag jag möter barnen i Biskopsgården möter jag också deras vilja och deras framtidstro, och det är den som får mig att orka fortsätta. Så länge de klarar av att tänka positivt så ska jag också göra det. Tror ni på allvar att barn från Biskopsgården är annorlunda än andra barn? Tror ni det? Det är de inte, de har precis samma drömmar som alla andra. De föds inte annorlunda än andra barn. Men de blir det på grund av liven de behöver leva.

•••

osef Hällgren Abdulrahman var alldeles för bra alldeles för tidigt för att stanna i Solväders FC. Först blev det IF Warta – där Glenn Hysén från Eketrägatan en gång nickade bort sina första lyror – och sedan Lärje/Angered IF.

Det var när han kom till Lärje/Angered som tolvåring som han träffade Korosh Hatami, tränaren som sedan kom att följa honom genom tonåren.

– Under en period fick vi fram många väldigt bra spelare – Amin Affane, Isak Ssewankambo och Anjur Osmanovic åkte till Chelsea, Khalid Abdo till Aston Villa – men alla vi som jobbat med klubben är ju överens om att Josef var den absolut största talangen av dem alla. Han var helt sjuk, det var lite mer av allting. Närmare en svensk Arjen Robben har vi aldrig någonsin varit.

Sommaren 2009 var Josef Hällgren Abdulrahman stjärnan när lilla Lärje/Angered gick hela vägen och vann Gothia Cup på Gamla Ullevi.

Höjdpunkter från matchen:

– Veckan före turneringen tog jag laget med mig på läger, såg till så att förortskillarna fick paddla lite kanot och såna grejer. Josef fyllde 14 mitt under den veckan, och han hade sett till så att hans mamma och syskon kom till oss med tårta och glass som han ville bjuda de andra på. Det är ett fint minne.

Triumfen i Gothia Cup gav eko. Det började snackas, det började scoutas, det började gå att skymta sedelbuntar. Framförallt syntes Chelsea till allt oftare när Lärje/Angered spelade.

– Jag kommer ihåg när deras Skandinavien-scout Bjarne Hansen såg Josef för första gången. Han snurrade väl upp sex, sju gubbar och dunkade in bollen i krysset, och Hansen bara tittade på mig: ”Vafan är det ni har där?”.

Grundplanen var enkel. Först försvara Gothia Cup-titeln, sedan vidare ut i den stora, vida fotbollsvärlden. Och planen verkade hålla – spelarna utvecklades, intresset för dem växte och Lärje/Angered susade igenom gruppspelet även den andra sommaren.

– Men samma morgon som vi skulle spela kvartsfinalen vaknade jag och läste tidningen: ”Tre Gothia Cup-spelare gripna för personrån”. Och det var något som inte kändes bra i magen. Matchen började nio, vi hade samling åtta – och Josef kom aldrig, telefonen var avstängd. Då ringde jag hans syrra, och hon berättade att Josef var gripen. De hade tagit några såna här armband som ger gratis spårvagn och fritt inträde till Gothia-discot av några andra killar.
Lärje/Angered förlorade kvartsfinalen. Josef Hällgren Abdulrahman skulle ha varit spelaren som gjorde skillnaden, och han visste själv om det.

– När hans familj besökte honom frågade de om han var rädd för straffet. ”Nej, men jag är rädd för vad Korosh och killarna ska tycka om att jag svikit laget”. En månad senare skulle vi åka på en annan cup. Josef var inlåst på något ungdomsvårdshem då, och eftersom han inte kunde följa med hade han skrivit ett brev till de andra. Han önskade lycka till, bad alla de andra att akta sig för att göra samma misstag som han gjort.

Efter några månader kunde Josef Hällgren Abdulrahman träna igen – en vakt från ungdomsvårdshemmet eskorterade honom fram och tillbaka – och ytterligare några månader därefter tycktes karriären vara på kurs igen.

Storklubbarna var fortfarande intresserade. Även om det numera fanns ett frågetecken runt namnet bjöd Chelsea, Hamburg, Rangers och Heerenveen alla in till provspel.

– Och här kom det som var hans vägskäl inom fotbollen. Det var sommaren då han fyllde 16, och det var liksom hans tur nu. Han debuterade för landslaget, och det var dags för honom att också åka ut i Europa. Men Chelsea tvekade, och istället var det Heerenveen som kom in med ett konkret bud. Och de som bestämde i Lärje/Angered sa nej till det.

Korosh Hatami frustar. Fem år senare är det här något som fortfarande grämer honom.

– Chelsea hade betalat en viss summa för var och en av de som gick dit. Heerenveen bjöd hälften så mycket. Vi försökte förklara att det var en mindre klubb, att de inte hade en chans att betala Premier League-pengar – men ingen lyssnade. De bara: ”Josef är en ännu större talang, vi ska ha minst lika mycket för honom”. Så det blev inget, och det tog väldigt hårt på Josef. Han hade sett allt framför sig, hur han skulle komma ut och tjäna pengar och hjälpa både sin familj och sina kompisar hemma i Biskopsgården. Han tänkte såklart fel – han hade fått fler möjligheter – men där och då kände han att chansen hade försvunnit, att tåget hade gått. Och han började glida längre och längre bort från fotbollen.

•••

nder hela den här perioden hade Korosh Hatami och Josef Hällgren Abdulrahman en typ av helgritual. Inför lördagsmatcherna brukade tränaren hämta sin spelare på fredagseftermiddagen, köra honom bort från Biskopsgården och låta honom sova hemma hos sig själv.

– Det blev tydligt att han var ute och snurrade mer och mer på kvällarna, och jag försökte få bort honom från det. Så på fredagskvällarna var han hemma hos mig och min fru. Vi spelade Fifa, tittade på film, pratade… På så sätt visste jag att han somnade i tid och fick i sig en bra frukost, istället för att vara ute i Biskopsgården med polarna.

Kände du att du nådde fram till honom?

– För det mesta. I och med att hans pappa försvunnit tidigt blev jag väl lite av den här fadersfiguren, och jag kunde prata med honom på ett sätt han förstod. Jag har också en kantig bakgrund – kommer från Bergsjön – och känner till det gamet, de regler och skyldigheter som gäller där ute.

Här stannar Korosh Hatami till, för det här är något han tycker är viktigt att försöka förstå. Många av ungdomarna från Biskopsgården har mer eller mindre frånvarande familjer och ingen som helst relation till det svenska samhället och dess företrädare. Det de har är grannarna, kompisarna – de som alltid fanns där när inga andra gjorde det. Det är gentemot dem lojaliteten finns, och den lojaliteten är kompromisslös.

– Du kan inte jämföra det med ett grabbgäng någon annanstans i Sverige, det här är livslånga band som helt enkelt inte går att klippa av. Jag kan bara se på mig själv… Jag är 33-årig familjefar nu. Jag är inte kvar i Bergsjön längre och långt borta från allt det där med kriminalitet – men det är ju inte så att jag brutit med alla de barndomsvänner som lever det andra livet. Det funkar inte så. Vi håller fortfarande kontakten, vi stämmer av läget. Det är bara så det är, och jag vet inte om det är svårt att förstå för någon som inte kommer från förorten.

Det som är svårt att begripa är väl hur långt det går att dra det där.

– Jag fattar det, och det är väl också det tydligaste sättet att förklara… Josef är en av fem kompisar som har dömts för mord nu – men det var ju bara två som sköt inne på den där krogen. Det enklaste hade såklart varit att bara säga: ”Nämen alltså… Jag har inte skjutit någon, jag har bara kört bilen” eller hur det nu är. Men det skulle ingen av dem göra, aldrig någonsin. Ingen jävel öppnar munnen. De tar hellre en livstidsdom i fängelset och en dödsdom på gatan än att svika varandra.

•••

ommaren 2012 åkte Josef Hällgren Abdulrahman på provspel med Malmö FF – sov hemma hos gamle Lärje/Angered-spelaren Mathias Ranégie – och hösten 2013 väckte Heerenveen liv i sitt gamla intresse.

Den här gången var det verkligen sista chansen, men vid det här laget var en 18-årig Josef Hällgren Abdulrahman knappt ens intresserad av att försöka ta den. De möjligheter som Marco van Basten kunde erbjuda vägde lätt i jämförelse med skyldigheterna gentemot kompisarna i Biskopsgården.

– Det var liksom för sent. En av hans bästa vänner hade precis skjutits ihjäl där hemma – det var när allt det här verkligen började ta fart – och Josef var väldigt nere och ledsen över det. Han var bara nere i Holland i några dagar, sedan ringde han hem till polarna och bad dem att hämta honom på Landvetter istället.

Vid det här laget hade Korosh Hatami själv lämnat Lärje/Angered, och med honom kapades egentligen det sista bandet till fotbollen. Det dröjde bara några månader innan Josef Hällgren Abdulrahman slängdes ut från klubben.

– De hade tagit in den här brottaren Eddy Bengtsson som fystränare, och han och Josef drog inte alls jämnt. Bengtsson körde med sin stil och trodde väl att det bara handlade om hårda tag, men det blev ju bara så att Josef struntade i det och gick därifrån.

Reagerade han ofta så?

– Nä, det kan man inte säga, men… Jag tycker fortfarande att svensk fotboll brister i att ta vara på de som är lite annorlunda. Landet har förändrats så mycket de senaste 20 åren, men ledarna är i stort sett desamma som de var på 1990-talet. Här i Göteborg har det länge varit total katastrof. De enda som släppts fram har varit de som tänker likadant, uppför sig likadant, spelar likadant… När Josef blev uttagen till stadslaget ville han inte ens åka, utan tackade nej efter de första gångerna. Han kände sig aldrig välkommen där. Vi kräver att ungdomarna ska vänta på sin tur i kön, men våra förorter skapar ungdomar som känner att deras enda chans är att tränga sig först.

Den som vill veta vad som hände under Josef Hällgren Abdulrahmads sista månader i frihet får lov att läsa förundersökningar och förhörsprotokoll.

Det är våld och knark, knark och våld. Narkotikan är han ganska öppen med – han både använde och sålde cannabis, kokain och tramadol – medan han egentligen inte säger något alls om våldet. Polisen får ingen hjälp med sina utredningar, utan tvingas lägga sitt eget pussel.

Under en dryg månad mellan mars och april 2015 kulminerar allt. Det skjuts och misshandlas och mördas åt alla håll, och Josef Hällgren Abdulrahmad är bara en av dem som befinner sig mitt i en av de mest intensiva våldsspiraler Sverige någonsin upplevt.

Han döms själv för morden på Vår Krog&Bar och åtalas – men frikänns – för medhjälp till ett annat mord, ett par veckor senare. Däremellan har två medlemmar ur falangen från södra Biskopsgården gripits, och döms sedermera till långa fängelsestraff för förberedelse till mord på Hällgren Abdulrahman.

– Jag har väldigt svårt att ta in att det blev såhär till slut, kan liksom inte tro att det är sant… Det skär verkligen i mig, det bränner. För mig är ju Josef den här ganska tystlåtna killen, som sprack upp i ett stort smajl när han kom till fotbollsmiljön och kunde ta av sig machomasken han hade på sig i Biskopsgården. En av de sista gångerna jag träffade honom var hösten innan han greps. Min dotter hade precis fyllt ett år då, så han hade med sig en present till henne. Det var en nalle, som det stod ”Världens bästa pappa på”. Den ligger fortfarande kvar i hennes rum, jag tittade på den senast i morse. Jag blev rörd.

Ändå är han dömd för fullständigt fruktansvärda brott, och för många kanske det kan vara provocerande att höra dig prata om honom på ett såhär positivt sätt.

– Jag förstår det, jag förstår precis. Men jag känner ju killarna från båda de här falangerna, jag vet vilka de är och hur de tänker. Och de är inga monster. Jag begriper att det kanske vore enklare för folk att ta till sig om jag sagt att de liksom var monster som föddes onda, att det är enda sättet att kunna bli dömd för såna här brott… Men det vore inte sant.

•••

örut var Muhammed Hällgren Abdulrahman en sån här kille som alltid tog sin förort i försvar, som tyckte att folk utifrån svartmålade istället för att försöka förstå. Idag har han och hela hans familj flyttat från Biskopsgården, och han tvivlar på att han någonsin kommer att åka tillbaka.

– Det finns ingenting där för mig längre. Det här med åttaåringen som dog av en handgranat häromdagen, jag vet inte ens vad jag ska säga… När jag tänker på Biskopsgården nu finns ingen kärlek alls längre, det är bara helt svart. Jag vet inte hur allt ska gå att hejda nu, det har gått för långt. Hämnd föder hämnd. Biskopsgården är en förlorad stadsdel.

Om du tänker efter – finns det något där du fortfarande kan känna värme inför, några minnen som förblivit ljusa?

– Jag vet inte… Det skulle kanske vara fotbollsplanerna då. Matcherna där, jag och brorsan på den tiden då vi var säkra på att vi skulle bli proffs, att vi skulle erövra världen.

En av fotbollsplanerna i Biskopsgården kallas för Camp Nou, en annan för San Siro. Det passar bröderna bra. Muhammed håller på Barcelona, Josef på Milan.

– Ta bort fotbollen från Biskopsgården och jag kan verkligen inte se enda sak som finns kvar. Det är som om Solväders och folket där är de enda som fortfarande tror och försöker, alla andra har redan givit upp. Och vad ska jag säga… Jag förstår dem ju.

Det kanske är en svår fråga att svara på, men hur tror du livet hade förändrats för Josef om han växt upp i Örgryte istället för i Biskopsgården? Hade han varit professionell fotbollsspelare då?

– Det är inte alls någon särskilt svår fråga. Jag är helt övertygad om att han hade varit det. Alla dagar i veckan.

Ångrar du i dag att ni barn sa emot när er mamma ville flytta härifrån när ni var små?

– Jag har sagt det förut, att alla har ett ansvar för sina egna val. Josef måste fråga sig själv vad han borde ha gjort annorlunda, och vi nära honom måste ställa samma fråga till oss själva. Skulle vi ha varit tuffare mot honom på något sätt? Borde vi ha pushat honom ännu hårdare med fotbollen? Men för att svara på din fråga… Ja, jag ångrar att vi inte flyttade från Biskopsgården, det gör alla vi i familjen. Jag tror att vi kommer att ångra det varje dag i resten av våra liv.

TEXT